Huvudet är som en stilla bris i ungefär en minut i taget, sen kommer tankarna på att det lever en liten sak i älsklingens mage. Hon/han har inga fingrar ännu men pillar på min hjärna ändå och kittlar retsamt på hjärtat hela tiden.
Det gör mig lite ont att mamma eller morfar aldrig kommer att få uppleva detta. Båda hade nog varit stolta på sätt som jag aldrig kommer att kunna föreställa mig. Hissad upp i skyn i morfars armar med skrattet riktad mot skyn medan mamma leende står bredvid är vad jag hade önskat mig. Det är vad jag föreställer mig skulle ha hänt. Det är en tanke som får leva vidare varje dag inuti mig.
Morfar var alltid mån om att jag skulle hitta det liv som lade mina tankar till ro, som gjorde det möjligt för mig att sitta och faktiskt känna att jag hade hittat lite ro och lycka. Nu har jag gjort det. Jag har hittat mitt liv i detta och jag hittar varje dag tillbaka till delar av mitt liv genom min kärlek till Jenny. Och nu sägs det att jag snart ska uppleva en kärlek som jag inte kan förstå innan dagen verkligen är här. Jag är förbannat nyfiken på vad de pratar om. Massivt spännande! Det är lite som att någon står med en gigantisk trisslott framför mig och säger:
"Här. Skrapa. Vinst varje gång!"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar