Men skynda lite vettja.

Vår planering går lite åt fanders med den här bebisen. Vi storhandlade allt. Frysvaror till oss, allt till katterna, RisiFrutti (en tillfällig last), massor med kaffe och allt annat man kan tänka sig behöva. Jag planerade min semester så att barnet skulle komma under den. På så sätt tänkte jag att jag direkt kunde övergå till mina två lediga "nyförälder"-veckor utan att behöva återvända till jobbet i otid. Tror du att det blev så? Icket.
Nu är maten slut och jag har jobbat i en vecka.

Men idag så hände något!
Men nytt för dagen är att slemproppen har gått ur tiden :) Det låter ungefär lika vackert som det antagligen är, men det är den mest välkomna slemproppen i världshistorien. Det här betyder inte att bebisen kommer idag (vilket jag i min iver var helt säker på och åkte longboard hem som en galning), men det är ett tecken iaf! Nu tar det bara 1-7 dagar innan den lille är här. Med tanke på att förlossningen sätts igång på måndag så har bebisen med andra ord fyra dagar på sig att komma ut utan hjälp. Vi vill gärna att det blir så, så slipper man massa konstiga piller och sånt. Men man vet ju aldrig. Efter att ha försökt förhandla med bebisen varje dag, mutat den med allt och lite till, så har vi nu lärt oss att den inte gör något alls som vi vill. Inte ens lite. Envis envis envis :)

Bebisfronten intet nytt.

Jahopp. Finns det en hemlig knapp för att sätta igång bebismaskineriet? Var finns den i så fall?
Nu är det den 12:e och ingen bebis ännu. Jenny har just gått i källartrappan för att få starta allt, men inget verkar hjälpa. Bebisen har det helt enkelt för bra därinne. Nu är det fyra dagar över tiden allt som allt.

Under tiden så underhåller vi oss själva så gott det går. Heffe var förbi på en kaffe igår och idag så har Rolf varit här och kollat eventuella framsteg med barnbarnet. Senare på kvällen så var det dags för fotboll på tv (riktigt fint spel måste jag säga) och ytterligare ett avsnitt av Dexter. Bra bra serie.

Här är en bild på blommor och bin som jag tog igår. Ha det!

C.G Jung behövs inte här. Jag förstår nog poängen med min drömmar.

Alla drömmar på nätterna handlar om vårat barn just nu. Surprise!!!

Det verkar som att opinionen har svängt vad gäller könet på den lille. Förut verkade alla tro att det skulle bli en kille och nu så är det det en stark majoritet på att det ska bli en tjej. Lobbyism? Det blir spännande att se vem som har rätt i slutändan :) 

Du är sen, men fortfarande snabbare än SJ.

Idag är det den 10:e augusti. Två dagar sen alltså. Det måste vara mysigt i mammas mage. Jag tror att du ligger och lyssnar i smyg på alla serier på kvällarna. Så därför kommer ditt första ord att vara "Sookie..." och dina första joller kommer att vara ledmotivet till Dexter.

Tack till alla som ringer, sms:ar och frågar hur det går. Det är riktigt roligt att så många bryr sig så mycket! Jag tror att det ligger något i det som Jennys storebror Jonny påpekade tidigare i veckan; att när bebisen väl har kommit så finns det ingen som vill prata med oss längre. Det stämmer nog. Det första jag gör när vi åker till Jonny och Anna är ju att fråga var Sam är, hehe.

Förseningar på BebisExpress.

Idag ska den lilla krabaten göra entré enligt beräkningarna, men inget händer riktigt. Vi väntar...spelar crocket...och väntar...kollar lite serier...väntar...

Som lite extra underhållning kan ni som läser bloggen lägga en röst på vad ni tror barnet får för kön. Det gör ni till höger på den här sidan :)

Snart!!!

7 augusti. Nu är det mindre än ett dygn kvar till beräknat förlossningsdatum. Ingen bebis ännu med andra ord. Jag är i stunder ungefär lika nervös som en människa möjligtvis kan bli. Datumet som gäller är alltså den 8:e augusti, dvs imorgon, men jag måste nog poängtera att hela den här "beräknat datum"-grejen är ganska så vag och krånglig. Det hade varit mycket bättre att bara säga "under de första veckorna av augusti" istället. För nu så stirrar man sig blind på just den 8:e augusti och förväntar sig mirakel av just denna dag.
Nu är barnets säng helt bäddad, skötbordet är fint och nytt och alla frågar tio gånger om dagen om bebisen kommit ännu. Så för dig, bebis, så är det dags att dyka upp nu. Gör det okomplicerat är du snäll :)

Lite tankar om förlossningen ska jag trycka in här också. Det finns en sak jag vet med all säkerhet och det är att när det snart är dags, så har jag ingen aning om vart jag ska ta vägen. Mentalt alltså. Jag hoppas att den där lugna sidan tar över när det verkligen gäller. Vilket jag iofs tror att den gör också. Men just nu, i denna stund, så är det lite luddigt vad som ska hända. Jag kanske försöker gömma mig bakom tapeten på förlossningen?
Eller så blir jag barsk och manlig och försöker ta över hela förlossningsrummet? "Nurse, do you see the navelsträng?"

Det jag med all säkerhet vet ska hända är följande saker:

Jenny säger "nu är det dags". Hon kan även skrika dessa ord.
Jag viker ihop lite grann av panik men lyckas packa ihop väskor, påsar och ordna skjuts.
Vi transporteras till sjukhuset på bästa möjliga sätt.
Vi får en sal. Skakar hand med alla inblandade. Rabblar hälsningsfraser och trevligheter, men jag hör inget för att någon slagit igång ett brandlarm i huvudet på mig. Fokusera.
Jennys uppgifter tas om hand och jag försöker hitta en stol att sitta på.
Jag håller Jennys hand. Hårt. Värkar är igång.
Det kan ta en evighet, men det kan även gå snabbt. Så antingen väntar vi eller så kör vi.
Jag står bredvid och flåsar som en galning.
Sen är det dags att hjälpa Jenny med andningen också.
Sen vet jag inte vad som händer.

Från denna stund så litar jag på instinkt.

Godmorgon!

Jag sov till halv tio imorse. Jag tycker egentligen inte om att sova så värst länge, men jag undrar ändå hur många gånger till jag får säga det när bebisen väl har kommit? I vanliga fall så hade jag kanske varit lite orolig för att nattrutinerna kommer att ändras drastiskt inom kort. Att jag snart kommer att vara den där pappan. Han som tvingas stiga upp 03.30 och likt en lealös trasdocka söker sig in i köket och tyst svär när han slår smalbenet i allt på vägen dit. Han som med bebisen på armen först värmer barnets mat och sen kaffet i micron. Han som sen sitter där i köket och vaggar lillen, stirrar halvblint ut på gatan där ett fyllo vandrar åt fel håll och en dödstrött student som delar ut morgontidningen. Han som lär sig snarka då han går till jobbet. 

Men nu vet ju jag att det inte blir så. 

Tack vare den ljuvliga katten Boll så har vi år av övningar under natten bakom oss. Boll är en katt fylld av små ovanor. Ibland så spyr han så det står härliga till, ibland så ställer han sig mitt i sovrummet, harklar strupen och börjar sen tokskrika mot skyarna. Han skriker tills att man vaknar och sen tar han din plats i sängen. Eller så spelar han lite piano. Piano har även Apan spelat lite då och då. Allt detta pågår helst mellan 03.00-05.00. Så vi har övning. Vi har rutin. We got this!