Snart!!!

7 augusti. Nu är det mindre än ett dygn kvar till beräknat förlossningsdatum. Ingen bebis ännu med andra ord. Jag är i stunder ungefär lika nervös som en människa möjligtvis kan bli. Datumet som gäller är alltså den 8:e augusti, dvs imorgon, men jag måste nog poängtera att hela den här "beräknat datum"-grejen är ganska så vag och krånglig. Det hade varit mycket bättre att bara säga "under de första veckorna av augusti" istället. För nu så stirrar man sig blind på just den 8:e augusti och förväntar sig mirakel av just denna dag.
Nu är barnets säng helt bäddad, skötbordet är fint och nytt och alla frågar tio gånger om dagen om bebisen kommit ännu. Så för dig, bebis, så är det dags att dyka upp nu. Gör det okomplicerat är du snäll :)

Lite tankar om förlossningen ska jag trycka in här också. Det finns en sak jag vet med all säkerhet och det är att när det snart är dags, så har jag ingen aning om vart jag ska ta vägen. Mentalt alltså. Jag hoppas att den där lugna sidan tar över när det verkligen gäller. Vilket jag iofs tror att den gör också. Men just nu, i denna stund, så är det lite luddigt vad som ska hända. Jag kanske försöker gömma mig bakom tapeten på förlossningen?
Eller så blir jag barsk och manlig och försöker ta över hela förlossningsrummet? "Nurse, do you see the navelsträng?"

Det jag med all säkerhet vet ska hända är följande saker:

Jenny säger "nu är det dags". Hon kan även skrika dessa ord.
Jag viker ihop lite grann av panik men lyckas packa ihop väskor, påsar och ordna skjuts.
Vi transporteras till sjukhuset på bästa möjliga sätt.
Vi får en sal. Skakar hand med alla inblandade. Rabblar hälsningsfraser och trevligheter, men jag hör inget för att någon slagit igång ett brandlarm i huvudet på mig. Fokusera.
Jennys uppgifter tas om hand och jag försöker hitta en stol att sitta på.
Jag håller Jennys hand. Hårt. Värkar är igång.
Det kan ta en evighet, men det kan även gå snabbt. Så antingen väntar vi eller så kör vi.
Jag står bredvid och flåsar som en galning.
Sen är det dags att hjälpa Jenny med andningen också.
Sen vet jag inte vad som händer.

Från denna stund så litar jag på instinkt.