Men skynda lite vettja.

Vår planering går lite åt fanders med den här bebisen. Vi storhandlade allt. Frysvaror till oss, allt till katterna, RisiFrutti (en tillfällig last), massor med kaffe och allt annat man kan tänka sig behöva. Jag planerade min semester så att barnet skulle komma under den. På så sätt tänkte jag att jag direkt kunde övergå till mina två lediga "nyförälder"-veckor utan att behöva återvända till jobbet i otid. Tror du att det blev så? Icket.
Nu är maten slut och jag har jobbat i en vecka.

Men idag så hände något!
Men nytt för dagen är att slemproppen har gått ur tiden :) Det låter ungefär lika vackert som det antagligen är, men det är den mest välkomna slemproppen i världshistorien. Det här betyder inte att bebisen kommer idag (vilket jag i min iver var helt säker på och åkte longboard hem som en galning), men det är ett tecken iaf! Nu tar det bara 1-7 dagar innan den lille är här. Med tanke på att förlossningen sätts igång på måndag så har bebisen med andra ord fyra dagar på sig att komma ut utan hjälp. Vi vill gärna att det blir så, så slipper man massa konstiga piller och sånt. Men man vet ju aldrig. Efter att ha försökt förhandla med bebisen varje dag, mutat den med allt och lite till, så har vi nu lärt oss att den inte gör något alls som vi vill. Inte ens lite. Envis envis envis :)

Bebisfronten intet nytt.

Jahopp. Finns det en hemlig knapp för att sätta igång bebismaskineriet? Var finns den i så fall?
Nu är det den 12:e och ingen bebis ännu. Jenny har just gått i källartrappan för att få starta allt, men inget verkar hjälpa. Bebisen har det helt enkelt för bra därinne. Nu är det fyra dagar över tiden allt som allt.

Under tiden så underhåller vi oss själva så gott det går. Heffe var förbi på en kaffe igår och idag så har Rolf varit här och kollat eventuella framsteg med barnbarnet. Senare på kvällen så var det dags för fotboll på tv (riktigt fint spel måste jag säga) och ytterligare ett avsnitt av Dexter. Bra bra serie.

Här är en bild på blommor och bin som jag tog igår. Ha det!

C.G Jung behövs inte här. Jag förstår nog poängen med min drömmar.

Alla drömmar på nätterna handlar om vårat barn just nu. Surprise!!!

Det verkar som att opinionen har svängt vad gäller könet på den lille. Förut verkade alla tro att det skulle bli en kille och nu så är det det en stark majoritet på att det ska bli en tjej. Lobbyism? Det blir spännande att se vem som har rätt i slutändan :) 

Du är sen, men fortfarande snabbare än SJ.

Idag är det den 10:e augusti. Två dagar sen alltså. Det måste vara mysigt i mammas mage. Jag tror att du ligger och lyssnar i smyg på alla serier på kvällarna. Så därför kommer ditt första ord att vara "Sookie..." och dina första joller kommer att vara ledmotivet till Dexter.

Tack till alla som ringer, sms:ar och frågar hur det går. Det är riktigt roligt att så många bryr sig så mycket! Jag tror att det ligger något i det som Jennys storebror Jonny påpekade tidigare i veckan; att när bebisen väl har kommit så finns det ingen som vill prata med oss längre. Det stämmer nog. Det första jag gör när vi åker till Jonny och Anna är ju att fråga var Sam är, hehe.

Förseningar på BebisExpress.

Idag ska den lilla krabaten göra entré enligt beräkningarna, men inget händer riktigt. Vi väntar...spelar crocket...och väntar...kollar lite serier...väntar...

Som lite extra underhållning kan ni som läser bloggen lägga en röst på vad ni tror barnet får för kön. Det gör ni till höger på den här sidan :)

Snart!!!

7 augusti. Nu är det mindre än ett dygn kvar till beräknat förlossningsdatum. Ingen bebis ännu med andra ord. Jag är i stunder ungefär lika nervös som en människa möjligtvis kan bli. Datumet som gäller är alltså den 8:e augusti, dvs imorgon, men jag måste nog poängtera att hela den här "beräknat datum"-grejen är ganska så vag och krånglig. Det hade varit mycket bättre att bara säga "under de första veckorna av augusti" istället. För nu så stirrar man sig blind på just den 8:e augusti och förväntar sig mirakel av just denna dag.
Nu är barnets säng helt bäddad, skötbordet är fint och nytt och alla frågar tio gånger om dagen om bebisen kommit ännu. Så för dig, bebis, så är det dags att dyka upp nu. Gör det okomplicerat är du snäll :)

Lite tankar om förlossningen ska jag trycka in här också. Det finns en sak jag vet med all säkerhet och det är att när det snart är dags, så har jag ingen aning om vart jag ska ta vägen. Mentalt alltså. Jag hoppas att den där lugna sidan tar över när det verkligen gäller. Vilket jag iofs tror att den gör också. Men just nu, i denna stund, så är det lite luddigt vad som ska hända. Jag kanske försöker gömma mig bakom tapeten på förlossningen?
Eller så blir jag barsk och manlig och försöker ta över hela förlossningsrummet? "Nurse, do you see the navelsträng?"

Det jag med all säkerhet vet ska hända är följande saker:

Jenny säger "nu är det dags". Hon kan även skrika dessa ord.
Jag viker ihop lite grann av panik men lyckas packa ihop väskor, påsar och ordna skjuts.
Vi transporteras till sjukhuset på bästa möjliga sätt.
Vi får en sal. Skakar hand med alla inblandade. Rabblar hälsningsfraser och trevligheter, men jag hör inget för att någon slagit igång ett brandlarm i huvudet på mig. Fokusera.
Jennys uppgifter tas om hand och jag försöker hitta en stol att sitta på.
Jag håller Jennys hand. Hårt. Värkar är igång.
Det kan ta en evighet, men det kan även gå snabbt. Så antingen väntar vi eller så kör vi.
Jag står bredvid och flåsar som en galning.
Sen är det dags att hjälpa Jenny med andningen också.
Sen vet jag inte vad som händer.

Från denna stund så litar jag på instinkt.

Godmorgon!

Jag sov till halv tio imorse. Jag tycker egentligen inte om att sova så värst länge, men jag undrar ändå hur många gånger till jag får säga det när bebisen väl har kommit? I vanliga fall så hade jag kanske varit lite orolig för att nattrutinerna kommer att ändras drastiskt inom kort. Att jag snart kommer att vara den där pappan. Han som tvingas stiga upp 03.30 och likt en lealös trasdocka söker sig in i köket och tyst svär när han slår smalbenet i allt på vägen dit. Han som med bebisen på armen först värmer barnets mat och sen kaffet i micron. Han som sen sitter där i köket och vaggar lillen, stirrar halvblint ut på gatan där ett fyllo vandrar åt fel håll och en dödstrött student som delar ut morgontidningen. Han som lär sig snarka då han går till jobbet. 

Men nu vet ju jag att det inte blir så. 

Tack vare den ljuvliga katten Boll så har vi år av övningar under natten bakom oss. Boll är en katt fylld av små ovanor. Ibland så spyr han så det står härliga till, ibland så ställer han sig mitt i sovrummet, harklar strupen och börjar sen tokskrika mot skyarna. Han skriker tills att man vaknar och sen tar han din plats i sängen. Eller så spelar han lite piano. Piano har även Apan spelat lite då och då. Allt detta pågår helst mellan 03.00-05.00. Så vi har övning. Vi har rutin. We got this! 

Mindre än två veckor kvar! Eller mer än tre?

Den lille är helt nu fixerad och nu så är vi inne i den tid då det är säkert för bebisen att bli född när som helst.

Jag är nervös, paranoid (dock på ett ganska hanterbart sätt) och längtar. Jenny vill verkligen verkligen verkligen att bebisen ska tjuvstarta och komma ut för helst en stund sedan :-D 

Det har nästan passerat en hel sommar nu (nåväl) och tiden rusar förbi som en jagad katt. Vi har hunnit med magsjuka med förvärkar som bonus, en resa till Hudiksvall som en liten mini-semester, fotbolls-VM och jag har nu äntligen börjat min egna semester. Hurra! 

Sommarens hittills värsta var när Jenny drabbades av magsjuka och förvärkar samtidigt. Förmodligen så var det väl så att den ena satte igång den andra, men fan hemskt det var för henne. Jag satt mest bredvid och försökte göra det jag kunde för att hjälpa alla direkta behov hon kunde tänkas ha, men snacka om att känna sig hjälplös!  

Som tur var så gick det över, men minnet sitter kvar som en nagel i ögat.

Eftersom att vi inte kan ta långa resor så tog vi en road-trip till lugna Hudik. Vi åt lunch, turistade, åt glass och efter att ha hämtat Jennys farmor så åt vi mer mat. Hudiksvall är extremt härligt på sommaren. En verkligen fin och till synes lugn stad. Jag fick lite byakänsla när vi vandrade runt där på kullerstensgatorna.
Dit åker jag gärna tillbaka med äsklingen och den förstfödde.

Hudiksvalls snygga hamnhusrad. Här åt vi lunch och kulglass.

Fotbolls-VM ska jag bara säga tre saker om:
- Vuvuzelorna eller vad de nu heter, tuta-jävlarna alltså, borde brännas. Allihopa!
- Fotboll ska spelas med en riktig fotboll, inte ett NASA-verktyg.
- Bra att Spanien vann.

Jag ska försöka uppdatera lite oftare nu när jag semester, men vi får se hur bra det går. :)

Narnia på jobbet.

Det är intressant vad man kan missa helt och hållet. Jag gick in i det ena kamerarummet på jakt efter svalka. Det fanns ingen. Men däremot så upptäcker jag två dörrar som jag aldrig sett förut. På den ena står det "toalett" och på den andra står det "förråd". Jag öppnar först dörren som påstår att den är ett förråd. Det är den inte. Den är ett duschrum. Väldigt underligt. Öppnar sedan dörren som vill vara en toalett och där finns det faktiskt en toalett. Fin och ren och med massa tvål kvar i tvålpumpen. Hur har jag kunnat missa detta i två års tid? Jag måste snart gå tillbaka och försäkra mig om att dörrarna är kvar. Hela grejen ger mig lite Narnia-vibbar.

Igår var vi i Hudiksvall på en liten semesterdag, jag, Jenny och bebisen. Ska skriva mer om det! Det var en riktigt riktigt bra dag!

Dörrarna var kvar!

Värme + katter = kollaps

Såhär kan man finna Boll med jämna mellanrum i denna värme. 

Han ligger framför denna. En mycket smart katt. 

Sommar!

Nu är sommaren här! Värmen hänger likt en yllefilt i bastun över axlarna. Vi svettas, katterna svettas och huden skriker av solbränna. Men det är precis som det ska vara! Nu får man äta jordgubbar till frukost, lunch och middag om man vill. Trädgården växer så att det nästan knakar i backen, humlorna tågar in och gräset väntar ivrigt på regn.

Jag är för tillfället kungen av mini-golf. Jag, Jenny och Eric var och spelade igår. Mot alla odds så vann jag.

Igår hade vi Sam här. Det är alltså Jennys brorson. Att säga att det är fart på den lille är en underdrift.
Här kommer en idol-bild på grabben!

Moi!

Snart kommer det en liten sommaruppdatering, kanske redan ikväll.
Fram tills dess så vill jag påminna om något jag nyss hörde på radion. Eva Gabrielsson, Stieg Larssons sambo, ska vara sommarpratare på P1 snart och prata om träd. Otroligt ointressant.

Mycket som händer nu.

Snabb uppdatering idag. Det är så förbannat mycket som händer nu att jag inte riktigt hinner med allt. Bebisen växer med sanslös fart i magen. Den sparkar så att det syns på utsidan av magen med nakna ögat och varje gång jag ser det så är det enda ljudet jag kan prestera något som påminner om en blåsbälg, "WHOA!".

Vi har varit på tre stycken "blivande föräldrar"-möten och det har varit så mycket info på dem att jag blir yr när jag försöker greppa allt. Det handlar om sanitetsprodukter stora som fartyg, folk som svimmar tre sekunder in i förlossningen (män), kontradiktionen som är elchockapparater som ska hjälpa mot smärta, flatulens (bra ord) och min egen roll som pappa alldeles i början. Den första tiden kan summeras snabbt: tänk dammsugare och diskmaskin. Tänk: Superbutler Reginald Jeeves. Det är min plan, butler och familjefar och förhoppningsvis jävligt bra på det. Ge mig en frack och ett rum under trappan så kör vi.

Elchocksapparat (kallad Tens-apparat)

Du kan promenera till din lokala Classe Ohlsson-butik och inhandla redskapet om du känner för det. Därefter kan du koppla den till valfri muskel och go nuts. Tyvärr så är den ju lite dyr, så vi kommer nog inte att köpa den. Men jag undrar direkt vad som händer om jag kopplar den till armar och ben, lägger mig raklång på gräsmattan och vrider igång den ordentligt? Hmmm, intressant....

Förkylning och kannibalväxter

Jag drog på mig en förkylning förra torsdagen och har inte kunnat skaka av mig den ännu. Jag hatar att sitta stilla! Jag kan inte göra det ens när jag äter eller om jag ska kolla på film, så hur ska det då fungera när jag är sjuk och måste ta det lugnt? Men idag så orkade jag inte sitta stilla mer och begav mig ut i trädgården. Jag har rensat buskar, klippt ner buskar, krattat buskar och svurit åt buskar. Jag hittade även en skalbagge. Den såg ut som chefen över alla andra skalbaggar. Jag utövade lite bostadsomplacering på den och hoppas att den nu har ett bra liv i lövhögen bakom garaget. Godspeed.

Ogräs är ett fanskap. Man rycker upp den och efter en kvart så dyker den upp som en envis mullvad tre decimeter till höger istället. Ogräs har även många vänner och de finns överallt. Detta gäller även stora stenar som ligger och latar sig precis överallt på denna gård. Helst av allt i buskar. Jag önskar att det fanns en växt som åt upp både ogräs och stenar. Ungefär som växten Nepenthes attenboroughii, även kallad Giant Pitcher Plant. Den äter upp möss och andra djur. Den kastar runt lite nektar, små djur tänker "smaskens" innan de följer spåret och trillar tillslut rakt ner i "munnen" på växten och blir mat. Det vore toppen! Svårt att lura en stor sten dock.

 Det här är Nepenthes attenboroughii, även kallad Roger. 

Här finns en rolig lista på andra växter man kanske vill/inte vill ha: 
http://www.popularmechanics.com/science/environment/4331026

Dagens tankeställare

Det här läste jag nyss på www.fof.se:

Nyfödda skriker på modersmålet

AV LOTTA FREDHOLM UR F&F 1/2010.

Nyfödda barn minns vad de har hört i moderlivet.

På BB spelade en tysk-fransk forskargrupp in ljud från hungriga bebisar som låg i mammas famn, och ljudspåren uppvisar tydliga skillnader. Bebisar som fötts in i tyskspråkiga familjer har en fallande språkmelodi, medan de med franska föräldrar i stället skriker med en stigande frekvens.

– Det innebär att spädbarnsskrik inte bara är en reflex, utan att de kan minnas ljud de hört före födseln och även härma dem, säger Kathleen Wermke, professor i medicinsk antropologi vid Universität Würzburg, Tyskland.

Hon arbetar även med barn med funktionshinder och studerar nu om gominlägg i plast kan hjälpa barn som fötts med gomspalt att inte hamna efter i språkutvecklingen."

Hur läckert är inte det då?!

The face of the future!

Lite paus i jobbet

Kaffe och paus från vernissagearbetet. Man ska inte tro att saker är klara bara för att det ser klart ut. Det är en läxa jag lär mig varje gång, men trots det så blir jag lika förvånad varje gång det händer. Att dricka kaffe är nu en helt separerad handling från att röka en cigarett. Samma sak gäller måltider, reklamavbrott och att vakna. Reklamavbrott är dock fortfarande lika irriterande och kommer nog alltid att vara det. Tomten, jag vill ha en inspelningsbar tv-box. Tack på förhand. Det är över tio veckor nu sedan jag rökte sista gången. Så nu kan jag nog flagga för att jag är helt rökfri.

Bebisen växer och har fått en ansikte (svårt att förstå, men bild kommer senare). Vi har köpt en bilstol (bild kommer senare) och fått hem så mycket barnkläder att vi kan klä en hel armé av de små och ta över kommunstyret i Sundsvall (bild, som sagt, kommer senare). Med alla dessa nya prylar så möts vi att ett helt nytt problem. Platsbrist! Det lär ju behöva lösas förr eller senare. Narnia-garderob någon?

Kläder storlek Extra Small.

Eric och Johanna överraskade med en extremt välkommen gåva häromdagen. Kläder till el bebbo, fullt utrustade med stjärnor och annat coolt. Vi är mycket tacksamma till våra härliga grannar, tack!

En äkta kattvakt.

Apan har fått nos på att det händer något inne i Jennys mage och lagt beslag på vaktjobbet. Såhär kan det se ut ganska ofta nuförtiden.

Bebisens sparkar sporrar Apan till att kurra mera och gräva sig hårdare in mot magen. Jag misstänker en framtida allians. Förbannat gulligt!

Bygga bygga bygga

Det var det här med skruvar, det kan ju vara lite krångligt ibland. Men som vanligt med IKEA så brukar det ju lösa sig tillslut. Alla skruvar som blir över kan man alltid lägga i en liten IKEA-låda och hoppas att de inte fyllde någon speciell funktion.

Men resultatet blev ju ganska så mysigt måste jag säga. Nätet var en skänk från ovan. Vi var lite oroliga att katterna skulle ha en ny partystuga och leka hoppslott därinne. Men det verkar vi slippa, när det väl är dags för det framtida geniet att sova i sin första säng i sitt första hem.

Man vet ju aldrig....

Sparkar mot min hand!

Nu kan jag känna sparkarna från bebisen! Jag måste säga att jag har väntat väldigt länge på att det skulle hända. Älsklingen har flera gånger bett mig känna på magen när hon känt något, men det har visat sig vara alldeles för svagt för att det ska kunna kännas på utsidan. Men nu är rörelsernas dagar äntligen här!
Det är svårt att förklara hur det känns fysiskt och det är helt omöjligt att förklara hur det känns psykiskt. Ett långväga försök är att säga att det känns rakt in i hjärtat varje gång. På absolut bästa möjliga sätt.

Jenny ligger oftast ner när det händer. Hon måste oftast göra det av någon anledning. (Det finns säkert en rimlig förklaring till varför det är så, men det är så mycket med den gravida kroppen som jag inte förstår att jag inte ens ska försöka lista ut det hela.) Sen börjar hon fnissa lite för sig själv och då förstår jag att det är action i magen. Jag utövar handpåläggning och väntar. Väntar lite till. Vääääntar...och sen så är det som att någon boxar på min handflata, poff. Poff poff. Det bör tilläggas att det inte är några minismällar det handlar om. Nej nej. Här händer det med kraft och besked. Det ska påannonseras att det minsann finns någon därinne som kräver uppmärksamhet.
Ibland så är det, vad man kan misstänka, ett falsklarm. Men jag har förstått att dessa falsklarm ibland helt enkelt handlar om ett bus från magockupanten. Jenny kan ligga och känna hur mycket rörelse som helst, men när jag kommer där med mina händer så är det plötsligt fullkomlig stiltje. Nada motion. Magfronten intet nytt. Jag sitter kvar, handen på magen, andan i halsgropen. Inget. När vi konstaterat att showen är över och att orkestern har packat ihop så tar jag bort handen. Jag hinner oftast bara resa mig, lyfta den tomma kaffekoppen och gå tre meter mot köket...poff-po-po-po-po-po...(trumsolo)...
En bit bort så står jag och ser fånig ut. Jenny ligger med händerna på magen och ler mot den.
Jag har bestämt för att de gångerna så handlar det bara om en privat visning för mamma. För att liksom säga: Tack. Här har du en liten specialare för att du tar hand om mig så väl.

Det, bäste bebis, tycker jag att du ska fortsätta med. Lek ninjatrummis för mamma hur mycket du vill.
Älskar er båda. 

Take me home!

Nu vill jag hem till magen!
Skynda på klockan, skynda på!

Vill ha!

Bebisen ska ha stil. Få saker säger stil som mini-Vans.

Barnstorlekar rocks!

Grattis oss!

Jag och Jenny firar 3 år idag (älskar dig, mamman!) och i present fick jag en t-shirt som jag tycker är bäst.
Jag ska bära den med stolthet, så att ingen tvekan finns då jag promenerar runt med min familj :)

Houston, problems....

Fortfarande issues med kommentargrejen. Försöker ordna det. Löser det sig inte, så byter jag snart till en blogg.se-adress.

Återgår nu till att titta på bebisbilderna. Adjö.

Underbart i magen

Här har ni underverket! Jag är så stolt och glad! Den ligger i magen och genom miraklet som är ultraljud så fick vi med oss fyra bilder hem. Först så låg bebisen med ryggen mot "kameran" och visade oss rumpan, men efter en liten stund så vände den sig om och gav oss fin profilbild. Och vilken profil sen. Mammas näsa, bra val.

Tyvärr så fick vi inte med oss en bild på hur den egentligen ligger i magen, dvs med arslet över huvudet och fötterna rakt ut. Det tyckte jag var himla roligt när ultra-tanten påpekade det. En skämtare till äntrar snart världen alltså. Mindre roligt däremot är att den lille ligger med fötterna mot Jennys kissblåsa, vilket ställer till problem för henne mest hela tiden. Kanske ändrar han snart position, det skulle ju vara ganska schysst!

Men där har ni den, vårat barn! Anledningen till varför jag skriver "den" hela tiden är alltså för att vi för att vi bestämt oss för att inte ta reda på könet förrän man ser det på naturlig väg. Det känns mycket roligare så! 

Manlighet-Fail. Internet-Win

Jag skulle kommentera på Jennys senaste blogginlägg om dagens häftiga äventyr. Hon har nämligen lagt upp en bild på våran bebis från dagens ultraljud. Som vanligt så skulle man verifiera kommentaren med en ordkontroll.
Det här är ordet jag fick.

Det var då självaste fan...

Imorgon så ska vi kika på barnet!

Jepp, klockan 09.00 imorgon så är det dags för ultraljud. Jag är inte helt livrädd ännu, men lugn, det kommer helt garanterat. Det ska bli obeskrivligt häftigt att se barnet för första gången! Finns där två armar, två ben, tio fingrar och ett huvud så blir jag hur lycklig som helst. Jag skriver mer imorgon, dvs om jag kan samla tankarna tillräckligt för att foga ihop en mening.

P.S Rökfri i två veckor nu. Det har varit oväntat lätt att bryta vanan faktiskt D.S

Kanske borde ta och röka en morot trots allt?

Igår slog barnet runt i magen igen, men med en helt annan kraft än tidigare. Damernas sprintfinal misstänker jag var den indirekta orsaken till frivolterna. Kalla och Haag tog silver efter en spännande spurt och rock on i magen! Så vi har nog en sportdåre till på gång. Eller så var det en protest mot sporten?
"Björn Ferry, who? Varför försvann alla kvällar med bra tv-serier helt plötsligt? Ge mig chips och Supernatural. Dammit!"

Jag gör en förbannad kraftansträngning nu förövrigt. Jag slutar röka. Det har i skrivande stund gått 36 timmar sedan sista blosset och det är ett rekord, mina damer och herrar. Snusen håller mig flytande, men med minsta möjliga marginal. Allt är kopplat till de små filterpinnarna. Att stiga upp, att dricka kaffe, att hämta post, att gå till bussen, att vänta på bussen, att prata i telefon, att sysselsätta sig under reklampauserna på tv:n (4:an och 5:an är Sveriges största arslen på den punkten by the way), att skotta snö (det har sannerligen skottats i år) och att äta mat. Björnar har det bra, de kan gå i ide. Jag besitter dock icket den förmågan.
Det här gör jag då för dig, lilla ekorren i magen. Bara så att du vet. Och för att kunna pussa din mamma. Hon är inte så värst kry på att pussa någon som luktar skorsten.
Jag gör det även för att kunna vara den där jobbiga människan som senare i livet kommer att berätta för dig hur jävla jobbigt det var att sluta röka. Och hur jobbigt det var att betala en massa pengar för att gå ut i 28 minusgrader för att frysa arslet av sig. För det är ju det man betalar för, faktiskt. Man betalar ju inte för att titta på snön och sen njuta av vinden direkt.

En sak är väldigt väldigt säker: du ska inte röka.

Kommentarer och sånt.

Jag har hört att det är knepigt att kommentera texterna som jag lägger ut, så jag ska skriva en snabb genomgång hur man gör.

1. Tryck på texten där det står antal kommentarer. Under detta inlägg så är det alltså texten "0 kommentarer".
2. Då kommer ni till ett kommentar-fält.
3. Bredvid texten "Kommentera som", så finns det en scrollruta. I den står det "Välj profil". I den väljer ni antingen "Namn/webbadress" eller Anonymt (men det är trist). Fyll i namn, resten behövs inte om ni inte har en websida.
4. Skriv sedan vad ni vill säga och tryck "Skicka kommentar"
5. Voila! Det borde funka. Hoppas jag.

Funkar det?

We have movement!!!

Igår då Jenny gått och lagt sig så fladdrade det till inne i magen på henne! Inte bara en gång, utan två-tre gånger i rad och ska man tro på böckerna som vi har så är all rörelse i magen, som inte tillhör de vanliga "rörelserna", ett tecken på att los bäbis dansar loss därinne. Hur häftigt är inte det då?!
Jag vill att magen ska bli större och att bäbis ska börja röra på sig mer och mer och mer, dansa loss, do the rumba, ZUMBA!!! Jag vill kunna lägga mitt huvud mot magen och få en dunderspark rakt in i öronkanalen. Desto mer barnet bekräftar sin existens, desto mer så inser jag att det snart är dags. Det är ju bara sex månader kvar till förlossning. Det är sex månader kvar till....

Jävlar!

Det är ju bara sex månader kvar tills att jag blir pappa!
När stänger ICA, jag måste ha blöjor. Till mig!

Lite tidsbrist på bloggfronten.

Ska snart börja skriva mer här. Det har varit fullt upp med utställningar i några veckor nu, men snart så är allt klart. Men en sak ska jag åtminstone hinna säga. El Bebbo är snart inne på vecka 14. Det ni! Racer-bäbis har bråttom att bli stor.
Återkommer med en grundligare uppdatering snart.

På tordag, på torsdag, på torsdag

På torsdag så har vi passerat 12-veckorsgränsen och då kanske jag kan pusta ut lite grann. Kanske kanske.
Då ska den mest kritiska tiden för en graviditet vara förbi och farorna ska sakta avta. Samma dag så ska vi på mödravårdscentralen igen. Min vana trogen så kommer jag att sitta där med hakan i golvet igen, medan tanten berättar hur Jennys kropp förändras. Transformers ni vet. Det ska tas en massa test och blodprover. Mitt jobb är att inte göra något alls och försöka att inte ställa dumma frågor. Jag vill fråga om det finns en möjlighet att barnet har kvar en liten bit svans då den kommer ut, men den frågan får jag nog googla istället. MVC-fröken skulle nog bara förbarma sig över Jennys otur av valet av pappa till sitt barn. Eller kanske valet av barn till sitt barn passar bättre. Det känns som att pappor manligt ska hugga ner träd i skogen och jaga älgar med bara händerna. Iklädda ett höftskynke av utterpäls.
Tur att hon aldrig kommer att få reda på att jag byggde en snökoja igår på gården. Till mig själv.
Det bästa i detta är att Jenny åtminstone uppskattar dessa små upptåg :)
Min mage är lite gravid den med. Åtminstone den delen som bli lite mjukare för varje skål av chips jag äter. Jag övertalar mig själv om att det är gulligt.

Till älsklingen

Skänker en tanke till min vackra Jenny som sitter hemma och pluggar. Med bebisen i magen. Vi har det kallt hemma just nu, så jag hoppas att du har massa filtar på dig och en kopp te framför dig. Jag älskar dig. Er båda! Du är så otroligt duktig och kommer att bli en fantastisk mamma och om några år en fantastisk lärare, hjärtat! Puss!

Vad ska du bli när du blir stor?

Den frågan fick man ju aldrig ett vettigt svar på själv, så jag tänkte erbjuda vissa förslag på vad du inte ska göra.

Bli inte deltagare i dokusåpor. Jag misstänker förvisso att det är kan vara den enda sortens underhållningen som kommer att finnas om sisådär 20 år, med tanke på att det nästan är det enda som finns idag. Så ifall någon konstig gubbe kommer fram och erbjuder dig att leva i en bur i 40 dagar på bästa sändningstid, säg nej.
Bli ej heller en revisor. Lite roligare än så måste du få ha och att vara kroniskt deprimerad vid 30 års ålder är inte en lösning på något.
P-vakt. Nej.
Vakt på slottet. Nej.
Dörrvakt. Nej. Jag vill inte att du ska bli skadad eller titta på fulla idioter hela tiden. För övrigt så är den enda skillnaden på det yrket och att vara vakt på slottet är att de du vaktar på krogen oftast kan skriva lite bättre. Knugen forever.
Håll kläderna på. Alltid. Här finns det miljontals nej-"yrken" som jag skulle kunna rada upp, men det skulle ta för lång tid. Skulle jag få bestämma så är det nästan overall dygnet runt som gäller. Bävernylon.

Den här listan kan bli hur lång som helst inser jag nu, så jag ska nog fortsätta vid ett annat tillfälle! 

Pretendo-angst!

Tanken slog oss igår: tänk om barnet blir nästa Svartenbrandt. Eller ännu värre, nästa Carola. Den tanken gör ont i den delen av hjärtat som hjärtattacken sitter i. Vad gör man om det blir så?
Någon på tv, i någon serie, från något land, innehöll en unge som revolterade lite. Vid närmare tanke så var det senaste avsnittet av TV4+ serie Medium. ( Bra skit, se den ) Ena dottern smiter iväg till en stuga med en massa 18-åringar. Hon själv är 16 år. Mamma Medium och pappa Aerodesigner får stroke och hämtar henne på studs. Utskällning sker. Mamma Medium får sen massa visioner och serien börjar på riktigt. Punkt. 
Dottergrejen där fick mig att pausa och fundera en stund. Sen tog hjärnan över och började jobba på högvarv. Vi ska få en liten rosa fluffbebis och den kommer inte ens veta vad revolt är. Allt är mat, rapa, sova, bajsa, titta på de konstiga katterna, sova. MEN, senare i livet som kommer någon lärare att berätta om Che Guevara och helt plötsligt så är vardagen inte alls lika söt. I kombination med rätt kampmusik så blir hemmet en djungel. Murar ska byggas mot alla över 30 år, det där jävla huset ska man fly ifrån och pappa är ett arsle som tror att han är cool. Att skejta var typ coolt 400 år sedan. Allt vet ju det? REVOLT!!!

Mitt huvud vill snurra lite extra på paranoia-växlarna just nu. Nätterna blir långa och jag tror att jag lyckades slå en tredubbel knut på lakanet under natten. Jag vet att revolt är vettigt, jag menar inget annat. Alla barn ska bete sig som galna pirater en stund i sitt liv, dock utan rom om de är under 18 år. Jag har hellre ett barn som äter spik, rakar huvudet och flyr till skogs några timmar i protest mot föräldraförtrycket, än att fortfarande ha en 40-åring hemma år 2050. Någon sorts jättebebis som som fortfarande efter 40 år inte ens bränt sig på en spisplatta, ätit kattsand eller svurit värre än "bövelen". 
Men ändå så vill man ju inte ha en revolt. Fast man vill det? Förstår ni? Därav sju nya växlar i hjärnans centrum för "Överbearbetning för saker som inte har hänt ännu".